Den athanasiska trosbekännelsen
Var och en, som vill bliva salig,
måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron.
Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad,
går med säkerhet evigt förlorad.
Men detta är den allmänneliga kristna tron,
att vi dyrka en enda Gud i tre personer,
och tre personer i en enda gudom,
i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes.
Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande.
Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande.
Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande,
och likväl icke tre eviga, utan en enda evig,
såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga,
utan en enda oskapad och en enda omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig,
och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud,
och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.
Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre,
och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
Ty såsom vi av den kristna sanningen tvingas nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre,
så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född.
Sonen är av Fadern allena - icke gjord eller skapad - utan född.
Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - icke gjord eller skapad eller född - utan utgående
Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder,
en enda Son, icke tre Söner
och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar.
Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste,
ingen den störste eller den minste,
utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora
så att i allt, såsom ovan sagts,
de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro,
att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.
Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna,
att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son,
är i lika mån Gud och människa.
Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid,
och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.
Helt och fullt Gud och helt och fullt mäniska
med förnuftig själ och mänsklig kropp.
Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen,
ringare än Fadern efter den mänskliga naturen.
Och ehuru han är Gud och människa,
är han likväl icke två, utan en enda Kristus.
Men en enda är han, icke så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig,
utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud.
En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats,
utan så att personen bildar enheten.
Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bilda en enda människa,
så utgöra Gud och människa en enda Kristus,
vilken har lidit för vår frälsnings skull,
nedstigit till dödsriket,
uppstått från de döda,
uppstigit till himlarna,
sitter på Faderns högra sida
och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.
Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar,
och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar:
Och de som gjort gott skola ingå i det evia livet och de som gjort ont i den eviga elden.
Detta är den allmänneliga kristna tron;
den som icke troget och fast tror den,
kan icke bliva salig.
måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron.
Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad,
går med säkerhet evigt förlorad.
Men detta är den allmänneliga kristna tron,
att vi dyrka en enda Gud i tre personer,
och tre personer i en enda gudom,
i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes.
Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande.
Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande.
Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande,
och likväl icke tre eviga, utan en enda evig,
såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga,
utan en enda oskapad och en enda omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig,
och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud,
och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud.
Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre,
och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
Ty såsom vi av den kristna sanningen tvingas nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre,
så förhindras vi av den allmänneliga kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född.
Sonen är av Fadern allena - icke gjord eller skapad - utan född.
Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - icke gjord eller skapad eller född - utan utgående
Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder,
en enda Son, icke tre Söner
och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar.
Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste,
ingen den störste eller den minste,
utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora
så att i allt, såsom ovan sagts,
de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
Men det är för den eviga saligheten nödvändigt att även fast tro,
att vår Herre Jesus Kristus har blivit kött.
Så är det en rätt tro att vi tro och bekänna,
att vår Herre Jesus Kristus, Guds Son,
är i lika mån Gud och människa.
Gud är han såsom född av Faderns väsen före all tid,
och människa är han såsom född av moderns väsen i tiden.
Helt och fullt Gud och helt och fullt mäniska
med förnuftig själ och mänsklig kropp.
Jämlik Fadern efter den gudomliga naturen,
ringare än Fadern efter den mänskliga naturen.
Och ehuru han är Gud och människa,
är han likväl icke två, utan en enda Kristus.
Men en enda är han, icke så att den gudomliga naturen förvandlats till mänsklig,
utan så att den mänskliga naturen antagits av Gud.
En enda är han, icke så att naturerna sammanblandats,
utan så att personen bildar enheten.
Ty liksom den förnuftiga själen och kroppen bilda en enda människa,
så utgöra Gud och människa en enda Kristus,
vilken har lidit för vår frälsnings skull,
nedstigit till dödsriket,
uppstått från de döda,
uppstigit till himlarna,
sitter på Faderns högra sida
och skall därifrån igenkomma till att döma levande och döda.
Vid hans tillkommelse hava alla människor att uppstå med sina kroppar,
och de skola avlägga räkenskap för sina gärningar:
Och de som gjort gott skola ingå i det evia livet och de som gjort ont i den eviga elden.
Detta är den allmänneliga kristna tron;
den som icke troget och fast tror den,
kan icke bliva salig.
Ledarstriden i KD
Det har knappast undgått någon att Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund setat löst ett tag. Nu är han utmanad på riktigt - Mats Odell har utmanat honom om partiledarposten inför det extra rikstinget i januari. Processen är inne i ett tidigt skede, och fler kandidater lär tillkomma. Kd har under en lång tid haft problemet att de uppfattats som otydliga. Väljarstödet har minskat val efter val sedan 2002. Grundläggande är det så att man inte bara kan sitta och titta på när detta sker - man måste ta itu med saken. Är lösningen då att byta partiledare? Sannolikt inte. Men det kan vara en del av lösningen. Vill man profiliera om sig kan det vara bra med en ny profil som ansikte utåt.
Fast å andra sidan kan ju knappast Mats Odell klassas som ett "nytt ansikte." Han har varit känd för svensken mycket längre än Göran Hägglund. Dock finns det någonting med Odell som jag tror är bra för Kd. Odell står för någonting. Och det han står för, det står han för. Hägglund uppfattas lätt som mesig och en som lätt ger efter får påtryckningar och kompromissar. Jag säger inte nödvändigtvis att det är sant att Hägglund är "mesig" - bara att han lätt framstår som det. Han är drabbad av KD:s främsta akilleshäl - snällismen. Det är fint att vara snäll, men som politiker måste man också våga vara tydlig och ryta till i vissa frågor. Är den ideologiska skillnaden stor mellan Odell och Hägglund? Sannolikt inte. Däremot uppfattas Odell som mer rakryggad än Hägglund, vilket är en klar fördel. Odells nackdel sägs vara hans "höga" ålder - 64 år. Svensk åldersnoja i all ära, men ålder och erfarenhet är snarare något positivt - denna ålder på statsministrar och presidenter är standard i många andra länder.
Vad är då syftet med detta inlägg? Att förespråka Odell som ny partiledare? Nej, så är det inte. Jag utgår från att fler kandidater kommer att tillkomma och profiliera sig. Då kommer det snart att utkristallisera sig vem som är mest lämplig för uppdraget. Men om sriden endast gällt Hägglund/Odell hade jag nog sagt Odell. Varför? Jo, på grund av den pålitlighet, erfarenhet och rakrygghet som han står för. Personligen anser jag förstås också att det är ett plus att Odell är "praktiserande pingstvän."
Jag vågar inte sia om utgången, men hoppas för Sveriges skull att KD får ett ledarskap som förmår att ge KD:s kärnfrågor genomslag i det svenska samhället.
Fast å andra sidan kan ju knappast Mats Odell klassas som ett "nytt ansikte." Han har varit känd för svensken mycket längre än Göran Hägglund. Dock finns det någonting med Odell som jag tror är bra för Kd. Odell står för någonting. Och det han står för, det står han för. Hägglund uppfattas lätt som mesig och en som lätt ger efter får påtryckningar och kompromissar. Jag säger inte nödvändigtvis att det är sant att Hägglund är "mesig" - bara att han lätt framstår som det. Han är drabbad av KD:s främsta akilleshäl - snällismen. Det är fint att vara snäll, men som politiker måste man också våga vara tydlig och ryta till i vissa frågor. Är den ideologiska skillnaden stor mellan Odell och Hägglund? Sannolikt inte. Däremot uppfattas Odell som mer rakryggad än Hägglund, vilket är en klar fördel. Odells nackdel sägs vara hans "höga" ålder - 64 år. Svensk åldersnoja i all ära, men ålder och erfarenhet är snarare något positivt - denna ålder på statsministrar och presidenter är standard i många andra länder.
Vad är då syftet med detta inlägg? Att förespråka Odell som ny partiledare? Nej, så är det inte. Jag utgår från att fler kandidater kommer att tillkomma och profiliera sig. Då kommer det snart att utkristallisera sig vem som är mest lämplig för uppdraget. Men om sriden endast gällt Hägglund/Odell hade jag nog sagt Odell. Varför? Jo, på grund av den pålitlighet, erfarenhet och rakrygghet som han står för. Personligen anser jag förstås också att det är ett plus att Odell är "praktiserande pingstvän."
Jag vågar inte sia om utgången, men hoppas för Sveriges skull att KD får ett ledarskap som förmår att ge KD:s kärnfrågor genomslag i det svenska samhället.
Tanken med bloggen
Som ni säkert märkt har jag inte varit aktiv här på bloggen på länge. Det är förstås tråkigt på sätt och vis, men det är av en god anledning - jag har inte haft tid. Jag har helt oväntat blivit välsignad med en tillsvidareanställning på Posten så att jag kan arbeta ganska mycket vid sidan av mina studier. Detta är en fantastisk ekonomisk välsignelse som jag är väldigt glad för, men den medför naturligtvis också att min fritid (dvs tiden att blogga på) minimeras.
Jag vill därför passa på att skriva några rader om min tanke med bloggen. När jag först startade den var tanken kanske inte så väl utvecklad, men jag har ändå några tankar om hur jag vill att den ska vara.
Denna blogg är inte min personliga dagbok. Jag tror inte att detta är platsen att berätta om vad jag har på mig för strumpor, vad jag äter för mat eller hur fantastisk min fästmö är (möjligen gör jag någon gång ett undantag för det sistnämnda - det kan bli svårt att låta bli...). Inte för att det är något fel med detta, men detta är inte bloggens syfte.
Jag kommer inte att blogga överdrivet ofta, men när jag väl bloggar vill jag ha något genomtänkt och grundligt att säga. Att skriva ett sådant inlägg tar tid, och därför kommer det inte att ske alltför ofta. Men jag har som ambition att komma igång med att skriva ordengliga inlägg igen under hösten. Även fortsatt kommer fokuset vara reflektioner och perspektiv på aktuella skeenden - i samhället och i den kyrkliga världen. Det kan gälla politiska frågor om t ex Israel eller teologiska frågor rörande en mängd områden.
Jag återkommer inom kort med ett ordentligt inlägg!
Jag vill därför passa på att skriva några rader om min tanke med bloggen. När jag först startade den var tanken kanske inte så väl utvecklad, men jag har ändå några tankar om hur jag vill att den ska vara.
Denna blogg är inte min personliga dagbok. Jag tror inte att detta är platsen att berätta om vad jag har på mig för strumpor, vad jag äter för mat eller hur fantastisk min fästmö är (möjligen gör jag någon gång ett undantag för det sistnämnda - det kan bli svårt att låta bli...). Inte för att det är något fel med detta, men detta är inte bloggens syfte.
Jag kommer inte att blogga överdrivet ofta, men när jag väl bloggar vill jag ha något genomtänkt och grundligt att säga. Att skriva ett sådant inlägg tar tid, och därför kommer det inte att ske alltför ofta. Men jag har som ambition att komma igång med att skriva ordengliga inlägg igen under hösten. Även fortsatt kommer fokuset vara reflektioner och perspektiv på aktuella skeenden - i samhället och i den kyrkliga världen. Det kan gälla politiska frågor om t ex Israel eller teologiska frågor rörande en mängd områden.
Jag återkommer inom kort med ett ordentligt inlägg!
Att uppdatera...
Som ni märker har jag inte uppdaterat denna blogg på ett tag. Detta beror inte på att jag inte tänker blogga mer eller att jag inte har mer att säga, utan helt enkelt bara på att jag inte har haft tid att formulera mina tankar i skrift. Jag tar nog ett uppehåll under resten av sommaren också, men hoppas vara tillbaka på banan igen till hösten.
Går jorden under i morgon?
Med jämna mellanrum dyker det upp predikanter som basunerar att jordens undergång kommer att ske ett visst datum. Att denna jord skall förgå är absolut en viktig biblisk sanning som många kristna behöver höra - vi lever inte främst för det materiella som är förgänglingt i denna värld, utan för evigheten. Men jag undrar ändå om kyrkans främsta syssla skall vara att proklamera när detta skall ske? Jesu sista ord till lärjungarna i Apg var "Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns." Jesus gör alltså klart att vårt fokus inte skall vara i att fastställa tiden för Jesu återkomst, utan på att utföra det uppdrag han kallat oss till i kraft av den helige Ande.
Det finns förstås även en annan sida av myntet. Många kristna har i dag tappat evighetsperspektivet och ser läran om Jesu återkomst som en omodern börda i den annars så "vardagspraktiska" kristdendomen som mest är upptagen av bra familje- och etikvärderingar. När Jesus for upp till himlen, kom två änglar till lärjungarna och sa att "Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen." Evighetsperspektivet är oerhört viktigt i det kristna livet. Anledningen till att kristna kan utstå spott och spe och allehanda förföljelse och ändå vara vid gott mod är inte bara att de har så god etik, utan framför allt att de har hoppet om Herrens återkomst för ögonen. I en tid då trycket på de troende blir allt större i vår del av världen är det viktigt att ha Kristus och hans återkomst för ögonen, att ha hoppet om evigheten levande. Kristendomen är absolut relevant här och nu och Jesus vill hjälpa oss i våra dagliga liv, men det finns också en framtid att se fram emot tillsammans med Kristus.
Nu har någon proklamerat att domedagen börjar i morgon, den 21 maj 2011. Är detta sant? Sannolikt inte. Dessa förutsägelser slår alltid fel och har helt fel fokus. Många människor tar skada av dessa felaktiga profetior och det är sorgligt att de får så stort genomslag. Framför allt gör dessa falska profeter att många blir negativt inställda till hela den kristna undervisningen om Jesu återkomst, bara för att den missbrukas av vissa. Detta är tragiskt. Gud vill inte att vi ska spåra ur åt något håll - vare sig att vi förnekar Jesu återkomst, eller att vi går helt upp i den och struntar i vårt gudagivna uppdrag på jorden. Jesus kommer en gång att komma tillbaka och döma jorden, det är helt klart. Exakt när detta sker är dock inte vår sak att veta, utan under tiden skall vi bara utföra det uppdrag han kallat oss att göra, att sprida Guds rike till alla människor på jorden, med ögonen fästa på hoppet om Hans återkomst. Denna balans är nödvändig för att en kristen tro skall hålla hela vägen.
Det finns förstås även en annan sida av myntet. Många kristna har i dag tappat evighetsperspektivet och ser läran om Jesu återkomst som en omodern börda i den annars så "vardagspraktiska" kristdendomen som mest är upptagen av bra familje- och etikvärderingar. När Jesus for upp till himlen, kom två änglar till lärjungarna och sa att "Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himlen, han skall komma igen på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himlen." Evighetsperspektivet är oerhört viktigt i det kristna livet. Anledningen till att kristna kan utstå spott och spe och allehanda förföljelse och ändå vara vid gott mod är inte bara att de har så god etik, utan framför allt att de har hoppet om Herrens återkomst för ögonen. I en tid då trycket på de troende blir allt större i vår del av världen är det viktigt att ha Kristus och hans återkomst för ögonen, att ha hoppet om evigheten levande. Kristendomen är absolut relevant här och nu och Jesus vill hjälpa oss i våra dagliga liv, men det finns också en framtid att se fram emot tillsammans med Kristus.
Nu har någon proklamerat att domedagen börjar i morgon, den 21 maj 2011. Är detta sant? Sannolikt inte. Dessa förutsägelser slår alltid fel och har helt fel fokus. Många människor tar skada av dessa felaktiga profetior och det är sorgligt att de får så stort genomslag. Framför allt gör dessa falska profeter att många blir negativt inställda till hela den kristna undervisningen om Jesu återkomst, bara för att den missbrukas av vissa. Detta är tragiskt. Gud vill inte att vi ska spåra ur åt något håll - vare sig att vi förnekar Jesu återkomst, eller att vi går helt upp i den och struntar i vårt gudagivna uppdrag på jorden. Jesus kommer en gång att komma tillbaka och döma jorden, det är helt klart. Exakt när detta sker är dock inte vår sak att veta, utan under tiden skall vi bara utföra det uppdrag han kallat oss att göra, att sprida Guds rike till alla människor på jorden, med ögonen fästa på hoppet om Hans återkomst. Denna balans är nödvändig för att en kristen tro skall hålla hela vägen.
Kalla fakta och Frälsningsarmén
Nu var det länge sedan jag skrev på bloggen. Vardagen har varit intensiv och tiden har helt enkelt inte räckt till. Men nu känner jag att det är på sin plats att skriva någonting apropå helgens Kalla fakta-reportage om Frälsningsarméns syn på homosexualitet. Detta blir kanske inte mitt mest välskrivna inlägg någonsin, men jag vill bara dela med mig av några korta tankar och perspektiv.
För det första tycker jag att programtypen Kalla fakta/Uppdrag granskning har ett grundläggande fel i sitt sätt att arbeta, och framför allt i sitt syfte. Syftet med denna "grävande journalistik" är att hitta ett "scoop" och orsaka en skandal, som så småningom leder till att reportrarna kan få någon sorts journalistpris för sin insats. Detta fokus snedvrider tyvärr rapporteringen eftersom det inte är intresserat av att ta reda på sanningen, utan endast är sensationslystet. Programmet om Frälsningsarmén är ett lysande exempel på detta. Att kristna anser att homosexualitet är synd kan knappast klassas som ett "scoop" - det är ett välkänt faktum som varit etablerat i tusentals år. Syftet med programmet är knappast att "avslöja" denna (för närvarande) politiskt inkorrekta teologi, utan endast att smutskasta en organisation som är oerhört bra på att hjälpa utsatta människor (även homosexuella är välkomna att ta del av deras hjälp och övrig verksamhet, något som inte framkommer i programmet).
För det andra vill jag skarpt ifrågasätta den grävande journalistikens metoder. Jag förstår att dolda kameror ibland kan vara befogade, men att ta med dold kamera in i ett själavårdssamtal där man ber om förbön för sin homosexualitet, och sedan använda detta mot själavårdaren är direkt skamligt. Pastorn har tystnadsplikt gentemot omgivningen om det som sägs i detta samtal och det vore ju trevligt om den som låtsas söka själavård hade nog folkhyfs att inte hänga ut honom i nationell TV. Om det nu skulle vara så att brott (i form av "kränkning" eller annat) ofta begicks på detta sätt, skulle det knappast vara journalistkårens sak att lösa detta genom dolda kameror, utan detta är en fråga för polisen.
För det tredje vill jag peka på vilken intolerans för avvikande åsikter på våra medieredaktioner som detta reportage avspeglar. Tydligen finns ingen förståelse för att ett religiöst engagemang innebär att man också antar den livsstil som hör till den valda religionen. Att kattägare inte är naturliga medlemmar på brukshundsklubben är självklart för alla - borde det inte vara lika naturligt att den som inte delar en kristen livssyn inte går med i en kristen församling? Att kattägaren inte är med i hundklubben betyder inte att hundägare hatar kattägare, utan bara att man inte har den livsstil som är normerande i brukshundsklubben. Den kattägare som sedan skaffar hund är naturligtvis välkommen till hundklubben, precis som den som skriver under på en kristen livsstil är välkommen att bli kristen. Detta borde vara självklart för var och en, men just i fallet homo-, bi-, och tramspersoner (felstavning avsiktlig) kan tydligen nästan vad som helst klassas som diskriminering och hatbrott.
För det fjärde så undrar jag om andra organisationer, framför allt HBTQ-lobbyn RFSL, skulle klara en liknande granskning som den Frälsningsarmén fått utstå? Jag tycker att Stefan Gustavssons blogginlägg i frågan (www.stefangustavsson.se), där han "söker tjänst som informatör på RFSL" beskriver problematiken väl. RFSL skäller gärna ut organisationer som inte bejakar homosexualitet fullt ut. Men hur är det egentligen med toleransen åt andra hållet?
Här är ett citat ur Stefans blogg:
Dessutom kan de få kolla in SEA lite bättre. Efter några musklickningar finner man att dess generalsekreterare faktiskt kommer från Svenska kyrkan, och att kopplingar finns till alla större kristna samfund. Varför tog de inte i stället en bild på den fromme ärkebiskopen när han ber? Ärkebiskopen är ju trots allt ledare för det största av de samfund som är representerade i SEA, och vore det inte ett fantastiskt "scoop" att Frälsningsarmén är med i en organisation (SEA), där också Svenska kyrkan, med drygt 70 % av Sveriges befolkning som medlemmar. Detta scoop vore ju nästan i nivå med "avslöjandet" av Frälsningsarméns sexualetik.
Som sagt adresserar detta inlägg på intet sätt hela frågan, men jag har delat med mig av några tankar kring denna fråga, och får säkert anledning att återkomma till flera av dem vid senare tillfälle.
För det andra vill jag skarpt ifrågasätta den grävande journalistikens metoder. Jag förstår att dolda kameror ibland kan vara befogade, men att ta med dold kamera in i ett själavårdssamtal där man ber om förbön för sin homosexualitet, och sedan använda detta mot själavårdaren är direkt skamligt. Pastorn har tystnadsplikt gentemot omgivningen om det som sägs i detta samtal och det vore ju trevligt om den som låtsas söka själavård hade nog folkhyfs att inte hänga ut honom i nationell TV. Om det nu skulle vara så att brott (i form av "kränkning" eller annat) ofta begicks på detta sätt, skulle det knappast vara journalistkårens sak att lösa detta genom dolda kameror, utan detta är en fråga för polisen.
För det tredje vill jag peka på vilken intolerans för avvikande åsikter på våra medieredaktioner som detta reportage avspeglar. Tydligen finns ingen förståelse för att ett religiöst engagemang innebär att man också antar den livsstil som hör till den valda religionen. Att kattägare inte är naturliga medlemmar på brukshundsklubben är självklart för alla - borde det inte vara lika naturligt att den som inte delar en kristen livssyn inte går med i en kristen församling? Att kattägaren inte är med i hundklubben betyder inte att hundägare hatar kattägare, utan bara att man inte har den livsstil som är normerande i brukshundsklubben. Den kattägare som sedan skaffar hund är naturligtvis välkommen till hundklubben, precis som den som skriver under på en kristen livsstil är välkommen att bli kristen. Detta borde vara självklart för var och en, men just i fallet homo-, bi-, och tramspersoner (felstavning avsiktlig) kan tydligen nästan vad som helst klassas som diskriminering och hatbrott.
För det fjärde så undrar jag om andra organisationer, framför allt HBTQ-lobbyn RFSL, skulle klara en liknande granskning som den Frälsningsarmén fått utstå? Jag tycker att Stefan Gustavssons blogginlägg i frågan (www.stefangustavsson.se), där han "söker tjänst som informatör på RFSL" beskriver problematiken väl. RFSL skäller gärna ut organisationer som inte bejakar homosexualitet fullt ut. Men hur är det egentligen med toleransen åt andra hållet?
Här är ett citat ur Stefans blogg:
Jag, som har en evangelikal, bibeltrogen, väckelsekristen, klassisk kristen (jag bär alla epiteten med stolthet) övertygelse, söker härmed tjänst som informatör hos RFSL!
Efter genomläsning av RFSL:s stadgar inser jag att jag inte är välkommen ens som medlem. RFSL:s förbundsstyrelsen utesluter nämligen den medlem ”som inte följer stadgar, principprogram, kongressbeslut eller i övrigt i väsentlig grad motverkar förbundets syften”.
Om RFSL får uppbära statsbidrag samtidigt som de på ideologiska grunder kan avvisa mig, så måste samma rätt gälla för FA när de rekryterar soldater och officerare.
För det femte blir jag så fruktansvärt trött på dessa journalister som fullständigt saknar kompetens på det religiösa området, och som drar förenklade och populistiska slutsatser. Programmet har ett praktexempel på detta. Kalla fakta konstaterar att FA är med i Svenska Evangeliska Alliansen, en sammanslutning av bibeltroende kristna. De upptäcker sedan att även Livets Ord är med i samma organisation, slänger genast upp bilder på en tungotalsvrålande Ulf Ekman från 1980-talet och får sin publik att tänka att Frälsningsarmén nog egentligen är en extrem sekt. För det första undrar jag om de inte kan hitta någon bild på Ulf som är nyare än 20 år - han har hunnit skaffa både skägg och modernare glasögon sedan sekulära media senast bemödade sig att skaffa bildmaterial. För det andra kommer bilderna från Youtube och tillhör den kategori klipp som gärna läggs upp och marknadsförs av Livets Ord-hatare - varken kritiskt granskande, objektivt, eller granskande av TV4 med andra ord...
Dessutom kan de få kolla in SEA lite bättre. Efter några musklickningar finner man att dess generalsekreterare faktiskt kommer från Svenska kyrkan, och att kopplingar finns till alla större kristna samfund. Varför tog de inte i stället en bild på den fromme ärkebiskopen när han ber? Ärkebiskopen är ju trots allt ledare för det största av de samfund som är representerade i SEA, och vore det inte ett fantastiskt "scoop" att Frälsningsarmén är med i en organisation (SEA), där också Svenska kyrkan, med drygt 70 % av Sveriges befolkning som medlemmar. Detta scoop vore ju nästan i nivå med "avslöjandet" av Frälsningsarméns sexualetik.
Som sagt adresserar detta inlägg på intet sätt hela frågan, men jag har delat med mig av några tankar kring denna fråga, och får säkert anledning att återkomma till flera av dem vid senare tillfälle.
Några tankar kring Nordafrika
Få hade väl förväntat sig den utveckling vi fått se i Nordafrika de senaste veckorna där den ena diktaturen efter den andra faller för folkets påtryckningar. Det som ingen trodde var möjligt sker plötsligt. Det som började som ett uppror i Tunisien har spridit sig så att ingen diktator i Nordafrika går säker. Jag ser stora likheter mellan detta och Sovjetunionens fall. Vem hade väl förväntat sig att muren skulle falla 1989? Vem hade väl väntat sig att Tyskland skulle återförenas 1991? Inte många. Det omöjliga skedde, och världen häpnade.
Jag är ingen Nordafrikaexpert men jag har ändå några reflektioner kring detta skeende som jag vill dela med mig av. För det första är det intressant att se hur dessa regimer faller, sannolikt har bön varit en nyckel bakom diktaturernas fall, precis som det var i Sovjet. Detta betyder dock inte att diktaturernas fall är oproblematiskt eller att det bara är att jubla över det. Inte minst ur ett kristet perspektiv finns det all anledning att be ännu mer för våra trossyskon i dessa länder och för den fortsatta utvecklingen, som för dem är en fråga om liv och död.
EU och USA pratar varmt om möjligheterna för en demokratisk utveckling i Nordafrika. Visst låter detta fint, men jag undrar om de vet vad de talar om. EU och USA har naturligtvis tillgång till större kompetens på detta område än vad jag har, men jag är ändå förvånad över att det så blåögt verkas tro att demokrati kommer att lösa alla problem i Nordafrika.
För det första tror jag att det är svårt att få till stånd en fungerande demokrati i dessa länder. Sinnelaget hos dessa folk är inte det samma som hos de europeiska. Vi europeer har vant oss vid demokratiska processer - dessa folk har inte detta i ryggraden. "Fria val" skulle sannolikt leda till att de bara helt enkelt valde sig en ny diktator. För oss europeer tycks detta obegripligt, men dessa lever i en annan kultur och har en annan mentalitet. Detta är inte en värderingsfråga som sätter europeer och nordafrikaner på olika nivåer, utan endast ett konstaterande att våra kulturer är olika och att vi följaktligen också resonerar annorlunda i många frågor.
Den stora risken är att de (någorlunda) sekulariserade regimer som funnits ersätts av mer islamistiska (som i fallet Iran). Denna utveckling vore förödande inte bara för demokratin, utan framför allt för den marginaliserade kristna församlingen i Nordafrika. Den redan svåra sits de är i skulle kunna ytterligare förvärras. Därför är det viktigt att inte blåögt tro att "demokrati" kommer att lösa alla Nordafrikas problem. Därför är det viktigt att vi som kristna ber för våra trossyskon i dessa länder, ber för deras länder så att de kan få leva ett liv i frid och dela evangelium med allt fler.
Detta är inte en fullständig analys av läget, en sådan är jag inte kompetent att ge. Men det är några tankar kring denna stora omvälvning som jag vill dela med mig av. En sak är säker: Nordafrika är sig inte mer likt. När inte ens Ghadaffi sitter säkert, då vet man att förändring har kommit.
Jag är ingen Nordafrikaexpert men jag har ändå några reflektioner kring detta skeende som jag vill dela med mig av. För det första är det intressant att se hur dessa regimer faller, sannolikt har bön varit en nyckel bakom diktaturernas fall, precis som det var i Sovjet. Detta betyder dock inte att diktaturernas fall är oproblematiskt eller att det bara är att jubla över det. Inte minst ur ett kristet perspektiv finns det all anledning att be ännu mer för våra trossyskon i dessa länder och för den fortsatta utvecklingen, som för dem är en fråga om liv och död.
EU och USA pratar varmt om möjligheterna för en demokratisk utveckling i Nordafrika. Visst låter detta fint, men jag undrar om de vet vad de talar om. EU och USA har naturligtvis tillgång till större kompetens på detta område än vad jag har, men jag är ändå förvånad över att det så blåögt verkas tro att demokrati kommer att lösa alla problem i Nordafrika.
För det första tror jag att det är svårt att få till stånd en fungerande demokrati i dessa länder. Sinnelaget hos dessa folk är inte det samma som hos de europeiska. Vi europeer har vant oss vid demokratiska processer - dessa folk har inte detta i ryggraden. "Fria val" skulle sannolikt leda till att de bara helt enkelt valde sig en ny diktator. För oss europeer tycks detta obegripligt, men dessa lever i en annan kultur och har en annan mentalitet. Detta är inte en värderingsfråga som sätter europeer och nordafrikaner på olika nivåer, utan endast ett konstaterande att våra kulturer är olika och att vi följaktligen också resonerar annorlunda i många frågor.
Den stora risken är att de (någorlunda) sekulariserade regimer som funnits ersätts av mer islamistiska (som i fallet Iran). Denna utveckling vore förödande inte bara för demokratin, utan framför allt för den marginaliserade kristna församlingen i Nordafrika. Den redan svåra sits de är i skulle kunna ytterligare förvärras. Därför är det viktigt att inte blåögt tro att "demokrati" kommer att lösa alla Nordafrikas problem. Därför är det viktigt att vi som kristna ber för våra trossyskon i dessa länder, ber för deras länder så att de kan få leva ett liv i frid och dela evangelium med allt fler.
Detta är inte en fullständig analys av läget, en sådan är jag inte kompetent att ge. Men det är några tankar kring denna stora omvälvning som jag vill dela med mig av. En sak är säker: Nordafrika är sig inte mer likt. När inte ens Ghadaffi sitter säkert, då vet man att förändring har kommit.
Om knäppa prioriteringar
Sedan förra vintern är det förbjudet att köra med dubbdäck på Hornsgatan i Stockholm. I går märkte jag att samma fåniga regel dykt upp i på en (1) gata Uppsala. Hade den initerats av de rödgröna hade allt varit i sin ordning - de har aldrig blivit kända för sin verklighetskontakt. Men det lustiga är att det i både Uppsala och Stockholm är borgarna som infört dessa fåniga regler - vilket svek!
Jag undrar vad man ska göra när man kommer till en gata där det råder dubbdäcksförbud? Ska man kanske ta med sommardäcken i skuffen och byta bara för den sträckan och i stället riskera böter för att man kör med sommardäck vintertid? Ska kommunen erbjuda någon sorts skydd att dra kring hjulen i stället - ungefär som skoskydd på sjukhusen - fast för dubbdäck på Hornsgatan?
Redan förra vintern konstaterade man ju att de flesta ändå körde med dubbdäck på dessa vägar - föga förvånande. Men man har också noterat att trafiken på Hornsgatan minskat rejält sedan förbudet infördes. Frågan är hur bara mycket högre belastade dess små parallellgator belastats, eller hur mycket näringsidkarna längs hornsgatan förlorat i intäkter till följd av det minskade kundunderlaget?
I år har Polisen lovat att aktivt beivra de dubbdäcksbrott som frekvent begås på Hornsgatan. 1 000 kr ska de få i böter. Polisen ska spana på parkerade bilar, lyssna efter dubbdäck och göra stickprovskontroller.
Är detta verkligen den bästa användningen av Polisens resurser? Skåningar skjuter invandrare, amerikaner spionerar på svenskar och svenska polisen jagar dubbdäckssyndare. Svensk politisk logik i ett nötskal!
Snälla politiker - ta ert förnuft till fånga! Återuppta kontakten med verkligheten! Prioritera det som är riktigt i stället för det som är spektakulärt.
Jag undrar vad man ska göra när man kommer till en gata där det råder dubbdäcksförbud? Ska man kanske ta med sommardäcken i skuffen och byta bara för den sträckan och i stället riskera böter för att man kör med sommardäck vintertid? Ska kommunen erbjuda någon sorts skydd att dra kring hjulen i stället - ungefär som skoskydd på sjukhusen - fast för dubbdäck på Hornsgatan?
Redan förra vintern konstaterade man ju att de flesta ändå körde med dubbdäck på dessa vägar - föga förvånande. Men man har också noterat att trafiken på Hornsgatan minskat rejält sedan förbudet infördes. Frågan är hur bara mycket högre belastade dess små parallellgator belastats, eller hur mycket näringsidkarna längs hornsgatan förlorat i intäkter till följd av det minskade kundunderlaget?
I år har Polisen lovat att aktivt beivra de dubbdäcksbrott som frekvent begås på Hornsgatan. 1 000 kr ska de få i böter. Polisen ska spana på parkerade bilar, lyssna efter dubbdäck och göra stickprovskontroller.
Är detta verkligen den bästa användningen av Polisens resurser? Skåningar skjuter invandrare, amerikaner spionerar på svenskar och svenska polisen jagar dubbdäckssyndare. Svensk politisk logik i ett nötskal!
Snälla politiker - ta ert förnuft till fånga! Återuppta kontakten med verkligheten! Prioritera det som är riktigt i stället för det som är spektakulärt.
Sluta gnälla på kungen!
Det har länge tyckts mig som om media har någon slags motvilja till det svenska kungahuset. Detta är i och för sig förståeligt eftersom journalister ofta är vänstervridna och det är vänsterkrafter som vill avskaffa monarkin. På sistone tycker jag dock att man gått lite för långt i sitt hat mot den svenska monarkin.
För inte alltför länge sedan drev alla större medier en gemensam kampanj mot monarkin och för en republik. Man släppte ensidigt fram republikaner som förklarade varför monarkin var förlegad och odemokratisk. Den må vara bådadera, men de lyckades knappast åstadkomma något realistiskt motalternativ, det enda de gjorde var att klaga och gnälla. Efter en periods tjafs insåg medierna att de hade det svenska folket emot sig - då slutade förföljelsen av kungahuset.
Nu händer någonting liknande igen, fast än mer vulgärt. Sist var det åtminståne mot statsskicket och inte mot kungen personligen man riktade sin eld. Nu har någon filur fått för sig att skriva en förvuxen skvallertidning om kungen och hans liv - ungefär som en korsning mellan Hänt Extra och Aftonbladet i megafrormat: allt bygger på skvaller och stora rubriker för att sälja lösnummer. Boken väntas slå försäljningsrekord och alla medier jublar - äntligen får de sätta dig kungen! Men jag tror knappast de får svenska folket med sig denna gång heller. En bok som bygger på källor som bara klassas som "anonyma" är knappast tillförlitlig. Själv tänker jag inte läsa boken - jag läser inte sådant oseriöst skräp.
Är det inte viktigt att bevaka kungen då? Jo, absolut! Men detta ska ske seriöst och inte med skvallerjournalistik. Faktum är ju att kungen faktiskt gör ett bra jobb. Han har skött sitt jobb relativt klanderfritt under hela sitt liv, vilket är mer än vad man kan säga om dessa som ansätter honom.
Granska gärna kungen - men gör det sakligt!
Nedan har jag lagt in ett filmklipp från den presskonferens då kungen kommenterar boken. Kungen fokuserar (som den professionella yrkesman han är) det mesta av tiden på det som faktiskt är hans uppdrag och som han gör. Han berättar om sitt samarbete med S:ta Klara kyrka om att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ju faktist det kungen ägnar det väldigt mycket av sin tid åt. Det skulle vara intressant att se den skvallerjournalist som gjorde något positivt för någon en endaste gång. Visst, en och annan namninsamling i all ära, men kungen lever i välgörenhet och hjälpsamhet varje dag i sitt arbete - detta kanske skulle vara en dimension för journalisterna att ta över snarare än konstant smutskastning?
Gud bevare konungen!
För inte alltför länge sedan drev alla större medier en gemensam kampanj mot monarkin och för en republik. Man släppte ensidigt fram republikaner som förklarade varför monarkin var förlegad och odemokratisk. Den må vara bådadera, men de lyckades knappast åstadkomma något realistiskt motalternativ, det enda de gjorde var att klaga och gnälla. Efter en periods tjafs insåg medierna att de hade det svenska folket emot sig - då slutade förföljelsen av kungahuset.
Nu händer någonting liknande igen, fast än mer vulgärt. Sist var det åtminståne mot statsskicket och inte mot kungen personligen man riktade sin eld. Nu har någon filur fått för sig att skriva en förvuxen skvallertidning om kungen och hans liv - ungefär som en korsning mellan Hänt Extra och Aftonbladet i megafrormat: allt bygger på skvaller och stora rubriker för att sälja lösnummer. Boken väntas slå försäljningsrekord och alla medier jublar - äntligen får de sätta dig kungen! Men jag tror knappast de får svenska folket med sig denna gång heller. En bok som bygger på källor som bara klassas som "anonyma" är knappast tillförlitlig. Själv tänker jag inte läsa boken - jag läser inte sådant oseriöst skräp.
Är det inte viktigt att bevaka kungen då? Jo, absolut! Men detta ska ske seriöst och inte med skvallerjournalistik. Faktum är ju att kungen faktiskt gör ett bra jobb. Han har skött sitt jobb relativt klanderfritt under hela sitt liv, vilket är mer än vad man kan säga om dessa som ansätter honom.
Granska gärna kungen - men gör det sakligt!
Nedan har jag lagt in ett filmklipp från den presskonferens då kungen kommenterar boken. Kungen fokuserar (som den professionella yrkesman han är) det mesta av tiden på det som faktiskt är hans uppdrag och som han gör. Han berättar om sitt samarbete med S:ta Klara kyrka om att hjälpa människor som har det svårt. Detta är ju faktist det kungen ägnar det väldigt mycket av sin tid åt. Det skulle vara intressant att se den skvallerjournalist som gjorde något positivt för någon en endaste gång. Visst, en och annan namninsamling i all ära, men kungen lever i välgörenhet och hjälpsamhet varje dag i sitt arbete - detta kanske skulle vara en dimension för journalisterna att ta över snarare än konstant smutskastning?
Gud bevare konungen!
Kort reflektion kring kd
Det är väl lika bra att säga som det är: Kristdemokraterna gjorde ett katastrofval. Hade det inte varit för stödröstande moderatsympatisörer lär kd ha åkt ur riksdagen. Med den nuvarande trenden åker Kd ur riksdagen i nästa val.
Det som möjligen är bra är att Kd verkar få en krismedvetenhet. Vad består då krisen i? Dålig politik? Knappast! Däremot uppfattas Kd som ett mycket smalt parti. Kd har i stort sett bara en fråga: familjepolitiken. Denna fråga är jätteviktig, och kd har en mycket bra familjepolitik, men att bara ha en politisk fråga ger inget brett stöd i valmanskåren. Alla tre kd-ministrar sitter i socialdepartementet - en mycket viktig och hedervärd uppgift. Men Social-, äldre- och bostadsministrar får sällan utrymme i media utom när det är vårdskandaler och studenter som ockuperar nedlagda fabriker i protest mot bostadsbristen.
Är lösningen att (som någon föreslog) byta namn till Familjepartiet Kristdemokraterna? Knappast! Det är de ju redan i folkmun. Är lösningen att stryka Krist från demokraterna? Knappast, detta är själva den ideologi de bygger på - som att Socialdemokraterna skulle överge socialismen, fullständigt otänkbart!
Vad är lösningen? Den är mycket enkel (säger jag enkelt hemma framför min dator). BREDDA POLITIKEN! Kd har en mycket god politik på många områden, inte minst näringslivspolitiken. Satsa på att få fram den! Bli ett brett parti som har fler än en fråga - ha inte bara social- och familjepolitik, utan även infrastruktur-, näringslivs-, utrikes-, kriminal-, finans-, och skolpolitik.
Jag säger inte att jag är politisk expert. Detta är bara de tankar som kommer till mig när nu kd:s krismedvetande vaknar i takt med deras eftervalsanalys.
Det som möjligen är bra är att Kd verkar få en krismedvetenhet. Vad består då krisen i? Dålig politik? Knappast! Däremot uppfattas Kd som ett mycket smalt parti. Kd har i stort sett bara en fråga: familjepolitiken. Denna fråga är jätteviktig, och kd har en mycket bra familjepolitik, men att bara ha en politisk fråga ger inget brett stöd i valmanskåren. Alla tre kd-ministrar sitter i socialdepartementet - en mycket viktig och hedervärd uppgift. Men Social-, äldre- och bostadsministrar får sällan utrymme i media utom när det är vårdskandaler och studenter som ockuperar nedlagda fabriker i protest mot bostadsbristen.
Är lösningen att (som någon föreslog) byta namn till Familjepartiet Kristdemokraterna? Knappast! Det är de ju redan i folkmun. Är lösningen att stryka Krist från demokraterna? Knappast, detta är själva den ideologi de bygger på - som att Socialdemokraterna skulle överge socialismen, fullständigt otänkbart!
Vad är lösningen? Den är mycket enkel (säger jag enkelt hemma framför min dator). BREDDA POLITIKEN! Kd har en mycket god politik på många områden, inte minst näringslivspolitiken. Satsa på att få fram den! Bli ett brett parti som har fler än en fråga - ha inte bara social- och familjepolitik, utan även infrastruktur-, näringslivs-, utrikes-, kriminal-, finans-, och skolpolitik.
Jag säger inte att jag är politisk expert. Detta är bara de tankar som kommer till mig när nu kd:s krismedvetande vaknar i takt med deras eftervalsanalys.
Körkortsteori förr och nu
Citat ur "Automobilens skötsel och körning" från 1922 (se särskilt de tre sista paragraferna):
"Ofta ser man förare råka i villrådighet, då de samtidigt inträffa i en gatukorsning ich deras färdriktningar korsa varandra. Några genom lag fastställda bestämmelser finnas nämligen icke om vem av dem som skall hava företräde.
Man bör därför i gathörn iakttaga den allra största försiktighet, i all synnerhet som åsikterna alltid varit och fortfarande äro delade, om vem som skall ha företräde framför den andra.
Vid en gatukorsning gör man alltid klokt i att trampa ur, i all synnerhet om man där ändrar färdriktning. Högra foten bör också hållas klar, att vilket ögonblick som helst trycka ned fotbromsen.
De, som vålla bilisterna de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen, att signalen icke blir av någon betydelse. Där man kan vänta sig lekande barn, såsom vid skolor, lekplaner etc., bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, t man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer äro ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappa de ej helt sällan koncepterna. Att de, efter att ha passerat tre fjärdedelar av gatan, utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat, är intet sällsynt.
Ja, två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan!
Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar: Kör gärna ur vägen en smula. Och om du signalerar, gör det icke några meter ifrån dem utan i god tid."
Detta skulle väl knappast stå i en modern körkortsbok?
"Ofta ser man förare råka i villrådighet, då de samtidigt inträffa i en gatukorsning ich deras färdriktningar korsa varandra. Några genom lag fastställda bestämmelser finnas nämligen icke om vem av dem som skall hava företräde.
Man bör därför i gathörn iakttaga den allra största försiktighet, i all synnerhet som åsikterna alltid varit och fortfarande äro delade, om vem som skall ha företräde framför den andra.
Vid en gatukorsning gör man alltid klokt i att trampa ur, i all synnerhet om man där ändrar färdriktning. Högra foten bör också hållas klar, att vilket ögonblick som helst trycka ned fotbromsen.
De, som vålla bilisterna de största bekymren, äro dock lekande barn och nervösa fruntimmer. De förra äro under lek både blinda och döva. Att signalera åt dem hjälper i regel ej, och ofta komma de framrusande så nära vagnen, att signalen icke blir av någon betydelse. Där man kan vänta sig lekande barn, såsom vid skolor, lekplaner etc., bör man endast köra fram med yttersta varsamhet, t man kan sällan hjälpa sig med annan manöver än att stoppa vagnen.
Damer äro ofta lika svåra som barnen, ty vid en hornsignal tappa de ej helt sällan koncepterna. Att de, efter att ha passerat tre fjärdedelar av gatan, utan vidare vända för att nå den gångbana de nyss lämnat, är intet sällsynt.
Ja, två, tre gånger kunna de springa fram och tillbaka framför bilen. Stanna och låt dem komma upp på gångbanan!
Handla i övrigt som vid möte med spårvagnar: Kör gärna ur vägen en smula. Och om du signalerar, gör det icke några meter ifrån dem utan i god tid."
Detta skulle väl knappast stå i en modern körkortsbok?
SD bekänner färg
Sverigemokraterna har utnämnt sig själva till försvarare av det "svenska" med starkt fokus på bl a landets kristna historia och Svenska kyrkans roll i den svenska kulturen. Föga förvånande är detta endast retorik. När det kommer till kritan är SD helt vanliga rasister. BSS:are som lärt sig använda kostym och polerat språket. Men åsikterna är de samma. Detta visade sig inte minst idag när riksmötet öppnades med bl a en gudstjänst i Storkyrkan (St Nikolai). Kristna medier hade tidigare uppmärksammat att domprost Åke Bonnier tänkte ha en frälsningsinbjudan i gudstjänsten - ett hedervärt initiativ, men sannolikt ganska kontroversiellt.
Ändå blev det inte frälsningsinbjudan (vilket i och för sig är ganska generöst att kalla det för) som väckte mest uppmärksamhet, utan reaktionerna på biskop Eva Brunnes predikan. Eva Brunne är långt ifrån min favoritbiskop och hennes teologi och bibelsyn och läggning är väldigt främmande för mig. Ändå måste man erkänna att hon idag tycks ha gjort en strålande insats. Hon talade om något som är grunden för en kristen världsbild, allas lika värde oavsett hudfärg eller ursprung. Detta budskap torde vara tämligen okontroversiellt även in det sekulariserade Sverige. (Läs predikan här.)
Men detta budskap om alla människors lika värde uppfattades som mycket kränkande av Sverigemokraterna. De kände sig diskriminerade, ja, kränkta. Jimmie Åkesson ville inte ens prata med reportrarna efteråt eftersom han var så upprörd och kunde råka säga något tokigt (t ex erkänna att han är rasist). Åkesson och hela SD-gruppen stormade ut ur kyrkan i protest mitt under pågående gudstjänst.
Detta är alltså det parti som säger sig vilja värna det "gamla, kristna Sverige," som vill återuppliva Svenska kyrkans roll som statskyrka mm. Detta parti tycks ändå bli fruktansvärt upprörda så snart kyrkan proklamerar den mest grundläggande delen av sitt budskap. I Sverige 2010 är allas lika värde tydligen ett alldeles för radikalt budskap för ett visst riksdagsparti. Detta säger en hel del om detta partis dekadens. De har försökt upprätthålla en fin fasad och tyvärr sannolikt lyckats vinna röster av de som sympatiserar med traditionella kristna värden, som t ex allas lika värde när de talar om hur viktig kyrkan är. Ändå är deras praxis den rakt motsatta. De anammar inte ens den pyttelilla del av den kristna läran som är minsta gemensamma nämnare i Sverige och som gör att gudstjänsten inte kallas konfessionell. När biskopen predikade mot rasism kände sig SD kränkta och stormade ut. Med andra ord kände de att predikan riktades mot dem, dvs de identifierar sig själva med/som rasister.
Ändå blev det inte frälsningsinbjudan (vilket i och för sig är ganska generöst att kalla det för) som väckte mest uppmärksamhet, utan reaktionerna på biskop Eva Brunnes predikan. Eva Brunne är långt ifrån min favoritbiskop och hennes teologi och bibelsyn och läggning är väldigt främmande för mig. Ändå måste man erkänna att hon idag tycks ha gjort en strålande insats. Hon talade om något som är grunden för en kristen världsbild, allas lika värde oavsett hudfärg eller ursprung. Detta budskap torde vara tämligen okontroversiellt även in det sekulariserade Sverige. (Läs predikan här.)
Men detta budskap om alla människors lika värde uppfattades som mycket kränkande av Sverigemokraterna. De kände sig diskriminerade, ja, kränkta. Jimmie Åkesson ville inte ens prata med reportrarna efteråt eftersom han var så upprörd och kunde råka säga något tokigt (t ex erkänna att han är rasist). Åkesson och hela SD-gruppen stormade ut ur kyrkan i protest mitt under pågående gudstjänst.
Detta är alltså det parti som säger sig vilja värna det "gamla, kristna Sverige," som vill återuppliva Svenska kyrkans roll som statskyrka mm. Detta parti tycks ändå bli fruktansvärt upprörda så snart kyrkan proklamerar den mest grundläggande delen av sitt budskap. I Sverige 2010 är allas lika värde tydligen ett alldeles för radikalt budskap för ett visst riksdagsparti. Detta säger en hel del om detta partis dekadens. De har försökt upprätthålla en fin fasad och tyvärr sannolikt lyckats vinna röster av de som sympatiserar med traditionella kristna värden, som t ex allas lika värde när de talar om hur viktig kyrkan är. Ändå är deras praxis den rakt motsatta. De anammar inte ens den pyttelilla del av den kristna läran som är minsta gemensamma nämnare i Sverige och som gör att gudstjänsten inte kallas konfessionell. När biskopen predikade mot rasism kände sig SD kränkta och stormade ut. Med andra ord kände de att predikan riktades mot dem, dvs de identifierar sig själva med/som rasister.
Opartiskheten i den statliga televisionen
Jag har fårvånats över hur objektivt SVT har lyckats vara under den gångna valrörelsen. Traditionellt sett har SVT's bevakning alltid varit lite smygsocialistisk, men denna gång lyckades de bra med objektiviteten tycker jag (sossarna var dock sura och anklagade dem för att vara för snälla mot borgarna...)
Ett område där SVT (och andra svenska medier för den delen) fatalt misslyckats med opartiskheten år efter år är vad gäller rapporteringen från mellanöstern. De senaste dagarna har de (kanske snart havererande?) fredsförhandlignarna mellan israeler och palestinier stått i fokus. Men alltid från ett mycket ensidigt perspektiv. Samtidigt sänder SVT en ny dokumentär i "Dokument Utifrån" som heter "Israel vs Israel" som skildrar fyra israeliska fredsaktivisters vardag. Denna dokumentär är en av de mest subjektiva skildringar jag sett på många år. Till min sorg är denna anti-israeliska propaganda sponsrad av mina skattepengar.
Det dokumentären gör bra är att den skildrar situationen för palestinier i deras vardag, att livet är långt ifrån enkelt för dem och att de ibland utsätts för övergrepp. Detta är viktigt att belysa. Alla människor, inklusive palestinska araber, har rätt till ett drägligt liv. Det som gör dokumentären så osaklig är des oerhörda ensidighet. Man följer fyra israeler som kämpar för palestinierna och sväljer blint deras perspektiv på saker och ting. En seriös dokumentär blr inte svälja allt som fredsaktivister (eller någon annan för den delen) säger. Här utmålas deras perspektiv som objektiv sanning. Jag förnekar inte att dessa kan tala om verkliga och allvarliga problem, men ett mynt har alltid två sidor och en SVT-dokumentär bör kunna ha kravet på sig att skildra bägge dessa.
Dokumentären framställer hundratals stackars pro-palestinska demonstranter som inte gör något annat ont än att kasta sten på soldater, sparka på dem, skrika åt dem, gå bärsärkagång på militärposteringar etc - detta framstår naturligtvis som mycket fredligt. Reaktionen blir att de hemska soldaterna skingrar massan med tårgas - hu så fruktansvärt! Ibland när demonstrationerna urartar händer det att soldaterna nödgas skjuta någon. Detta upplevs naturligtvis som hemskt - men egentligen är det inte så konstigt, även svenska poliser skuter ju skarpt när demonstrationer urartar, det minns vi ju alla.
En seriös dokumentär hade ju också skildrat den israeliska sidan. Hur känner vanliga israeler inför de konstanta raketbeskjutningarna mot sina barns skolor? Hur känner de när kollektivtrafiken utgörs av potentiella tickande bomber på hjul? Vad känner de inför två års allmän värnplikt för kvinnor och tre års för män med garantier för att riskera livet för att deras barn ska ta sig till skolan på ett tryggt sätt?
Att skildra palestiniernas situation är inte fel, det är nödvändigt. Men ett seriöst journalistiskt arbete måste betrakta båda sidor - dvs både israelernas och palestiniernas situation. Sedan kan man för övrigt önska att SVT hade kontrollerat fredsaktivisternas fakta. Att påstå att israeliska araber inte har samma rättigheter som judar är t ex ren och skär lögn (detta argument användes för att "bevisa" att den judiska staten är rasistisk). Enda skillnaden mellan judiska och arabiska medborgare är att värnplikten är frivillig för araberna så att de inte ska tvingas skjuta mot sina bröder. I övrigt är de lika: araber sitter i knesset, har innehaft ministerposter, poster i högsta domstolen, ambassadörsposter etc. Att säga att Israel är en rasistisk stat är direkt felaktigt.
Jag är stark förespråkare och anhängare av Israel. De flesta svenskar är emot Israel. Oavsett vilken position man intar i denna fråga anser jag att båda sidor vinner på att granskningen (inte minst från våra skattefinansierade medier) är objektiv. Den som ligger bakom denna antisemitiska smörja till dokumentär bör omedelbart få sparken. SVT har till uppgift att kritiskt granska båda sidor i konflikten - inte till att spy ut israelhat och ingjuta en antisemitisk anda i den svenska befolkningen. Fy skäms SVT!
Ett område där SVT (och andra svenska medier för den delen) fatalt misslyckats med opartiskheten år efter år är vad gäller rapporteringen från mellanöstern. De senaste dagarna har de (kanske snart havererande?) fredsförhandlignarna mellan israeler och palestinier stått i fokus. Men alltid från ett mycket ensidigt perspektiv. Samtidigt sänder SVT en ny dokumentär i "Dokument Utifrån" som heter "Israel vs Israel" som skildrar fyra israeliska fredsaktivisters vardag. Denna dokumentär är en av de mest subjektiva skildringar jag sett på många år. Till min sorg är denna anti-israeliska propaganda sponsrad av mina skattepengar.
Det dokumentären gör bra är att den skildrar situationen för palestinier i deras vardag, att livet är långt ifrån enkelt för dem och att de ibland utsätts för övergrepp. Detta är viktigt att belysa. Alla människor, inklusive palestinska araber, har rätt till ett drägligt liv. Det som gör dokumentären så osaklig är des oerhörda ensidighet. Man följer fyra israeler som kämpar för palestinierna och sväljer blint deras perspektiv på saker och ting. En seriös dokumentär blr inte svälja allt som fredsaktivister (eller någon annan för den delen) säger. Här utmålas deras perspektiv som objektiv sanning. Jag förnekar inte att dessa kan tala om verkliga och allvarliga problem, men ett mynt har alltid två sidor och en SVT-dokumentär bör kunna ha kravet på sig att skildra bägge dessa.
Dokumentären framställer hundratals stackars pro-palestinska demonstranter som inte gör något annat ont än att kasta sten på soldater, sparka på dem, skrika åt dem, gå bärsärkagång på militärposteringar etc - detta framstår naturligtvis som mycket fredligt. Reaktionen blir att de hemska soldaterna skingrar massan med tårgas - hu så fruktansvärt! Ibland när demonstrationerna urartar händer det att soldaterna nödgas skjuta någon. Detta upplevs naturligtvis som hemskt - men egentligen är det inte så konstigt, även svenska poliser skuter ju skarpt när demonstrationer urartar, det minns vi ju alla.
En seriös dokumentär hade ju också skildrat den israeliska sidan. Hur känner vanliga israeler inför de konstanta raketbeskjutningarna mot sina barns skolor? Hur känner de när kollektivtrafiken utgörs av potentiella tickande bomber på hjul? Vad känner de inför två års allmän värnplikt för kvinnor och tre års för män med garantier för att riskera livet för att deras barn ska ta sig till skolan på ett tryggt sätt?
Att skildra palestiniernas situation är inte fel, det är nödvändigt. Men ett seriöst journalistiskt arbete måste betrakta båda sidor - dvs både israelernas och palestiniernas situation. Sedan kan man för övrigt önska att SVT hade kontrollerat fredsaktivisternas fakta. Att påstå att israeliska araber inte har samma rättigheter som judar är t ex ren och skär lögn (detta argument användes för att "bevisa" att den judiska staten är rasistisk). Enda skillnaden mellan judiska och arabiska medborgare är att värnplikten är frivillig för araberna så att de inte ska tvingas skjuta mot sina bröder. I övrigt är de lika: araber sitter i knesset, har innehaft ministerposter, poster i högsta domstolen, ambassadörsposter etc. Att säga att Israel är en rasistisk stat är direkt felaktigt.
Jag är stark förespråkare och anhängare av Israel. De flesta svenskar är emot Israel. Oavsett vilken position man intar i denna fråga anser jag att båda sidor vinner på att granskningen (inte minst från våra skattefinansierade medier) är objektiv. Den som ligger bakom denna antisemitiska smörja till dokumentär bör omedelbart få sparken. SVT har till uppgift att kritiskt granska båda sidor i konflikten - inte till att spy ut israelhat och ingjuta en antisemitisk anda i den svenska befolkningen. Fy skäms SVT!
Sveriges nya riksdagsparti
Sverige har fått ett nytt riksdagsparti, vilket tycks ha skapat allmän kalabalik i politisk media de senaste dagarna. Jimmie Åkesson verkar onekligen vara en duktig politiker, även om man inte direkt håller med om hans åsikter. Men jag undrar om det finns särskilt många fler som håller måttet? Vad är det egentligen för kompetensnivå på dem vi släppt in i vår riksdag? Filmen nedan är ett skrämmande exempel på vad som sannolikt är medel-sverigedemokraten:
Dagens ledare
Jag tyckte Per Gudmudsons ledare i SvD i morse om de rödgrönas kollaps var så bra att jag vill posta den här:
I april hade De rödgröna stöd av 50 procent av väljarna, enligt SVT:s väljarindex. Vad har hänt?
3/5 Den rödgröna skuggbudgeten lovar höjd bensinskatt, höjd inkomstskatt för drygt tre miljoner löntagare, slopade avdrag för hushållsnära tjänster, kilometerskatt på transporter, samt höjda arbetsgivaravgifter för unga.
25/5 SvD uppmärksammar det rödgröna löftet att ”kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”. Alltså även i Tyskland, Sydkorea och andra platser där USA garanterar fred och stabilitet.
10/7 MP:s storstadspolitik visar sig innebära ett femårigt stopp för byggen av externa köpcentra.
28/7 Carin Jämtin, Stockholms stads S-ledare, lovar ”könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten” (DN debatt).
16/8 ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” frågar Jämtin och S-landstingsrådet Ilija Batljan på DN Debatt. Tidsbristen löses med ”butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken”.
23/8 MP:s Esabelle Dingizian föreslår i Expressen ”clowner på ålderdomshemmen”. Får medhåll av clownen Manne på Newsmill.
26/8 SCB visar att arbetslösheten sjunkit dramatiskt under sommaren. Plötsligt blir den landstäckande S-kampanjen, som baseras på statistik, inaktuell.
29/8 Björn Rosengren talar om S-valförlust i SVT:s Agenda: ”jag tror knappast att hon leder en valrörelse till.” Dagarna innan har Göran Persson sagt att ”de får skärpa sig och jobba hårdare”. Därefter kritiserar både Kjell-Olof Feldt och Jan O Karlsson taktiken att gå till val med V och MP.
30/8 Expressen träffar Thomas Bodström, i kortbyxor, på Dunkin’ donuts i Pittsfield, Massachusetts. Valrörelsen sköts via Facebook.
31/8 Det rödgröna valmanifestet saknar 4 miljarder kronor.
5/9 Lars Ohly frågas ut i SVT om V-kravet på jämnt kvoterad föräldraledighet. ”Min dåvarande fru använde bröstpump och det går idag också” svarar Ohly.
10/9 Expressen avslöjar att De rödgröna i smyg ändrat i valmanifestet om att ”alla företag”, även enmans-, ska bli skyldiga att upprätta jämställdhetsplaner. Plötsligt gäller förslaget bara företag med 10 anställda eller fler.
12/9 På V:s fest i Järna strippar Miss Cookie till ”bara trosor och små klistermärken med Vänsterpartiets logga på bröstvårtorna”. V-kommunalrådet urskuldar sig i Aftonbladet: ”det fanns en naken man också som kastade knivar och spottade äpplen över publiken.”
13/9 Yvonne Ruwaida, MP-ledare i Stockholm, föreslår förbud i innerstaden för bilar tillverkade år 2000 eller tidigare – var åttonde bil (TV4 Stockholm).
14/9 Expressen avslöjar att en 15-åring bjudits på vin på ett valmöte med Thomas Bodström. I AB tar Lars Ohly strid mot rasismen – mot hundar. ”Hets mot folkgrupp är inte tillåtet i Sverige. Men vad som nu håller på att hända är en oönskad rasism inom hundvärlden”, skriver Ohly.
I skrivande stund har Alliansen stöd av en majoritet i opinionsmätningarna. Fem dagar återstår.
-------------
Jag tycker också att tidningens anals av socialismen i Europa var intressant (läses här)
Det är inte bara i Sverige de rödgröna har problem, utan i hela Europa, vilket är märkligt. De rödgröna borde normalt sett gynnas av finans- och jobbkris. Kan det vara så att vänsterrörelsen tappat stinget? Att folket insett att socialismen inte är lösningen? Jag har inte svaret, men jag anser att utvecklingen är mycket glädjande. Nu återstår dock att se till att högerextrema grupper inte får allt för stort inflytande. Det borgerligt styrda Frankrikes beslut att utvisa romer är helt klart en eftergift till främlingsfientliga grupper i landet. Dessa ideologiska strömningar verkar bli nästa strömning som vi måste stoppa i Europa.
I april hade De rödgröna stöd av 50 procent av väljarna, enligt SVT:s väljarindex. Vad har hänt?
3/5 Den rödgröna skuggbudgeten lovar höjd bensinskatt, höjd inkomstskatt för drygt tre miljoner löntagare, slopade avdrag för hushållsnära tjänster, kilometerskatt på transporter, samt höjda arbetsgivaravgifter för unga.
25/5 SvD uppmärksammar det rödgröna löftet att ”kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”. Alltså även i Tyskland, Sydkorea och andra platser där USA garanterar fred och stabilitet.
10/7 MP:s storstadspolitik visar sig innebära ett femårigt stopp för byggen av externa köpcentra.
28/7 Carin Jämtin, Stockholms stads S-ledare, lovar ”könsneutrala toaletter i stadens offentliga verksamheter så att man inte måste välja mellan tjej- och killtoaletten” (DN debatt).
16/8 ”När ska vi stockholmare få tid att älska och skratta?” frågar Jämtin och S-landstingsrådet Ilija Batljan på DN Debatt. Tidsbristen löses med ”butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken”.
23/8 MP:s Esabelle Dingizian föreslår i Expressen ”clowner på ålderdomshemmen”. Får medhåll av clownen Manne på Newsmill.
26/8 SCB visar att arbetslösheten sjunkit dramatiskt under sommaren. Plötsligt blir den landstäckande S-kampanjen, som baseras på statistik, inaktuell.
29/8 Björn Rosengren talar om S-valförlust i SVT:s Agenda: ”jag tror knappast att hon leder en valrörelse till.” Dagarna innan har Göran Persson sagt att ”de får skärpa sig och jobba hårdare”. Därefter kritiserar både Kjell-Olof Feldt och Jan O Karlsson taktiken att gå till val med V och MP.
30/8 Expressen träffar Thomas Bodström, i kortbyxor, på Dunkin’ donuts i Pittsfield, Massachusetts. Valrörelsen sköts via Facebook.
31/8 Det rödgröna valmanifestet saknar 4 miljarder kronor.
5/9 Lars Ohly frågas ut i SVT om V-kravet på jämnt kvoterad föräldraledighet. ”Min dåvarande fru använde bröstpump och det går idag också” svarar Ohly.
10/9 Expressen avslöjar att De rödgröna i smyg ändrat i valmanifestet om att ”alla företag”, även enmans-, ska bli skyldiga att upprätta jämställdhetsplaner. Plötsligt gäller förslaget bara företag med 10 anställda eller fler.
12/9 På V:s fest i Järna strippar Miss Cookie till ”bara trosor och små klistermärken med Vänsterpartiets logga på bröstvårtorna”. V-kommunalrådet urskuldar sig i Aftonbladet: ”det fanns en naken man också som kastade knivar och spottade äpplen över publiken.”
13/9 Yvonne Ruwaida, MP-ledare i Stockholm, föreslår förbud i innerstaden för bilar tillverkade år 2000 eller tidigare – var åttonde bil (TV4 Stockholm).
14/9 Expressen avslöjar att en 15-åring bjudits på vin på ett valmöte med Thomas Bodström. I AB tar Lars Ohly strid mot rasismen – mot hundar. ”Hets mot folkgrupp är inte tillåtet i Sverige. Men vad som nu håller på att hända är en oönskad rasism inom hundvärlden”, skriver Ohly.
I skrivande stund har Alliansen stöd av en majoritet i opinionsmätningarna. Fem dagar återstår.
-------------
Jag tycker också att tidningens anals av socialismen i Europa var intressant (läses här)
Det är inte bara i Sverige de rödgröna har problem, utan i hela Europa, vilket är märkligt. De rödgröna borde normalt sett gynnas av finans- och jobbkris. Kan det vara så att vänsterrörelsen tappat stinget? Att folket insett att socialismen inte är lösningen? Jag har inte svaret, men jag anser att utvecklingen är mycket glädjande. Nu återstår dock att se till att högerextrema grupper inte får allt för stort inflytande. Det borgerligt styrda Frankrikes beslut att utvisa romer är helt klart en eftergift till främlingsfientliga grupper i landet. Dessa ideologiska strömningar verkar bli nästa strömning som vi måste stoppa i Europa.
